Vems ansvar

Ibland tycker jag det är väldigt intressant att se olika program med viktminskning. Häromdagen såg jag ett program som gjorde mig först häpen, sen förbannad. Det handlade om en pappa som vägde 500 kg. JA, du läser rätt. 500 kg! Herregud, vem har burit hem hans mat tänkte jag? Programmet handlade om att han skulle få en möjlighet till en bypassoperation, och hur vägen dit var. Mitt i allt detta finns en familj som älskar honom och dom var väldigt engagerade. Alla tänkte att dom bara väntade på att han skulle komma hem och allt skulle bli "Så fantastiskt". Men hör och häpna. Mitt i allt detta "fantastiska" tänkande, satt alla, ja alla familjemedlemmar och smockade i sig hamburgare och stripps och annan skräpmat i stort sett varje dag. Även när dom var på besök hos pappan hade dom med sig sådan mat. Pappan hade en dotter som just blivit mamma och hon ville att hennes pappa skulle få uppleva barnbarnets ettårsdag. Barnet var en månad när hon säger detta. Sen tre månader efter och han är på väg hem och allt ska nu bli så där "fantastiskt". Där sitter hela familjen fortfarande och smaskar i sig skräpmat. ÄVEN den lilla babyn, nu fyra månaders. Mamman sitter och matar henne med hamburgare.
VAD FAN, tänkte jag upprört, vad gör hon, mamman alltså. Förstör nästa generation eller....
Reportern fortsätter sitt prat om hur matsituationen är för familjen och säger just dom ord jag själv tänker.
"Okunskap" gör att människor äter mer och mer skräpmat i USA. Dom blir fetare och fetare. Den fyra månaders baby kan ju inte veta att hon inte ska ta en härlig tugga av den goda hamburgaren.
Vem är det som ska ta ansvar för allt detta då. Är det samhället eller jag själv? Vart ska förändringen börja? Hemma så klart, men om mina föräldrar inte kan ge det grundläggande. Är det då skolan som ska vara förebilder? Barns mat får ju inte kosta.

Pratade med en lärare som jobbar på Alléskolan i Visby. Hon berättade att eleverna skulle få bestämma själva om skolmaten en vecka, efter mycket påtryckning från eleverna om att maten var tråkig och äcklig. Vad tror ni att eleverna valde. Jovisst, hamburgare, pizza, tacos osv. Skräpmat och skräpmat. Ok tänkte lärarna, vi får göra det bästa av situationen då. Hamburgarna blev hemmagjorda med grovt bröd, tacos med mycket grönsaker. Samtidigt så skulle ekonomin gå ihop, så då plockade dom bort mjölk, frukt och bröd. Men eleverna tyckte att det var dom som vann, dom fick ju något dom aldrig fick resten av året. Men nu ska det visst ingå ”sådan” någon gång då och då. Viljan finns att mötas på halva vägen..

För några år sedan gjorde jag själv en ansträngning att reducera min vikt. Bestämde mig efter ett möte med en vän av familjen som försökte på egen hand gå ner i vikt. Hon hade gått ner tio kg. Vilken bedrift tyckte jag, skulle jag aldrig klara själv.
Så jag bestämde mig för att gå på ett "väckelsemöte" med viktväktarna. Det blev en överraskning för mig. inte alls ett halleluja möte. Bara ett uppvaknande från min sida. Samtidigt som mitt uppvaknande, kunde man följa flera olika realityprogram på tv om andras framgång i viktminskning. Vilket sporrade mig ännu mer. Dr. Phil hade en landsomfattande tävling i olika städer som var ofantligt populärt. Biggest loser, var en annan tävlan där den som tränade bort mest vann. Vart man än såg på tv så fanns det bara positivitet. Och jag rycktes med. Hela 20 kg klarade jag av att banta bort.
Tyvärr, nu tre år efter, så har det börjat krypa tillbaka, inte bara av lathet. Utan jag har blundat lite för mycket, ska inte skylla på andra. Men ibland när andra lagat mat så har jag inte, som då jag var fokuserad, brytt mig om vad som slinker ner. Har sagt att det måste ta ett slut flera gånger. Sen har olika händelser gjort mig stillasittande, vilket också bidragit till min viktökningen. Som just nu då jag är nyopererad och inte får göra så mycket. Så bloggläsare, håll tummarna för jag tänker bryta mitt dåliga mönster efter nyår.